En liten flicka
AL:
Ja, fysen var jobbig. Otroligt jobbig faktist, eller mest smärtsam.
Min pappa hade lovat mig att han skulle hämta mig efter fysen. Så efteråt stod jag som en rar liten flicka och väntade med ett leende på läpparna. Men han vägrade att dyka upp så till slut lånade jag Johannas mobil för att ringa och kolla läget. Men ingen svarade. Varken på mobilen, hemtelefonen eller Ullis mobil. Alla mina fysvänner åkte hem till sig. Jag väntade lite till. Ingen Håkan visade sig. Jag kände mig hjälplös, hopplös och meningslös. Medan jag gick till Tomtaklinthallen där jag visste att pappa skulle vara halv nio började tårarna som hade vart i ögonen falla ner för mina kinder. Det gick inte att stoppa. Nu var jag ingen rar flicka längre, utan en ledsen, hjälplös liten flicka. Det kändes lite pinsamt ett tag, när jag såg pojkarna som skatade vid skolan, men det var ju ändå väldigt synd om mig, så jag gick vidare.
Samtidigt som det var hemskt(Gud ja, vilken upplevelse, tänk er själva), så var det underbart att få gråta lite. Speciellt för mig som inte är den känslosamma tjejen, inte på det sättet som gråter riktiga tårar för saker man ska gråta för. Som kärlek. Men men, jag kom till pappa gråtandes och helt död av utmattning och han berättade att det var ett missförstånd. Så han skjutsade hem mig. Antagligen mest för att han tyckte synd om mig.
Men nu ska jag sova. Och inte vara en liten flicka längre. Nu ska jag vara en tuff tjej, som är hård som sten.
Haha, vilket inlägg alltså, aja puss.
Ja, fysen var jobbig. Otroligt jobbig faktist, eller mest smärtsam.
Min pappa hade lovat mig att han skulle hämta mig efter fysen. Så efteråt stod jag som en rar liten flicka och väntade med ett leende på läpparna. Men han vägrade att dyka upp så till slut lånade jag Johannas mobil för att ringa och kolla läget. Men ingen svarade. Varken på mobilen, hemtelefonen eller Ullis mobil. Alla mina fysvänner åkte hem till sig. Jag väntade lite till. Ingen Håkan visade sig. Jag kände mig hjälplös, hopplös och meningslös. Medan jag gick till Tomtaklinthallen där jag visste att pappa skulle vara halv nio började tårarna som hade vart i ögonen falla ner för mina kinder. Det gick inte att stoppa. Nu var jag ingen rar flicka längre, utan en ledsen, hjälplös liten flicka. Det kändes lite pinsamt ett tag, när jag såg pojkarna som skatade vid skolan, men det var ju ändå väldigt synd om mig, så jag gick vidare.
Samtidigt som det var hemskt(Gud ja, vilken upplevelse, tänk er själva), så var det underbart att få gråta lite. Speciellt för mig som inte är den känslosamma tjejen, inte på det sättet som gråter riktiga tårar för saker man ska gråta för. Som kärlek. Men men, jag kom till pappa gråtandes och helt död av utmattning och han berättade att det var ett missförstånd. Så han skjutsade hem mig. Antagligen mest för att han tyckte synd om mig.
Men nu ska jag sova. Och inte vara en liten flicka längre. Nu ska jag vara en tuff tjej, som är hård som sten.
Haha, vilket inlägg alltså, aja puss.
Kommentarer
Trackback
