farfarARNE

ET:

Okej, jag tycker inte om mig själv jusst nu. Jag orkar inte med skolan och allt går bara skit dåligt. Jag suger fan, jag tror att jag är så mycket bättre än vad jag är men efter ett tag måste man kanske börja inse att jag är inte så jävla bra och smart. Jag är helt enkelt medel inget mer. 
Man har så höga förväntningar när allt börjar och det är först när det börjar ta slut som man inser att man inte är bäst. Man kommer inte bli det heller, det är alltid någon bättre och man förtjänar det man får. Varför är det så att allt blir sämre än vad man tror? Att man drömmer så mycket, men inte gör någonting åt det? Varför finns den där gubben i huvudet som säger: Jag ska! jag ska! Var är han som säger : Nu jävlar, nu gör jag det! Var är han? Jag vill ha pepparen inte han som drar ner mig. Det värsta med allt är att när man säger att man kan bättre att man förtjänar mer, ja då vet man ju ändå innerst inne att det är ens egna fel att det inte blivit så. Att man inte blivit bättre att man inte fått det man "förtjänar". Det är det värsta, att man inte kan skylla på någon annan egentligen, att man själv måste ta tag i tyglarna i sitt egna liv. Göra det man kan, få det man förtjänar, bli det man vill.